Blog Image

topptur

Mina toppturer:

Ett ställe för mig att samla mina toppturer för senare referens, samt att dela med mig en del av mina erfarenheter på vinterfjället (om man nu får kalla alperna för fjäll).

Så här gick det

MTB transalp 2007 Posted on Tue, September 25, 2007 20:48:10

En massa bilder frân resan hittar man här

Dag 1: Garmisch-Partekirchen – Landeck

Kvart över sju möter jag upp med Jocke på Münchens Hauptbahnhof. Han kom med nattåget redan trekvart tidigare och ser lite sliten ut. Efter att ha köpt biljett och inväntat Henke som dyker upp först två minuter innan avgång, påbörjas så resan söderut. Vädret ser bättre ut än vad de senaste dagarnas väderleksrapporter har utlovat och vi besparas regnet.

Dagens etapp är mest tänkt som transport och uppvärmning och den bjuder inte direkt på några större utmaningar. Man hade kanske kunnat börja i Ehrwald eller till och med i Landeck eller St Anton, men det hade varit svårt att med bibehållet samvete kalla det transalp om man hade påbörjat cyklingen mitt i smeten. Alltså blir det lite mindre berg första dagen. Dessutom är det inte helt fel att få känna lite på materialet, sällskapet och konceptet innan det blir riktigt jobbigt.

Vi cyklar således i relativt lungt tempo och ständig svag stigning söderut förbi Zugspitze i riktning Fernpass och korsar resans första nationsgräns redan efter en och en halv timme. Strax söder om Ehrwald viker cykelvägen av från landsvägen och vi följer nu den gamla romarvägen via Claudia. På ett ställe på utförskörningen löper djupa hjulspår genom en berghäll. Ursprunget är onmtvistat; antingen har romarna vid det antika vägbygget huggit ut spåren i berget, eller så har hundratals år av trafik nött ner spåren i hällen. Hur som helst känner man att man inte är den första som färdas på vägen. Jarlabankes bro hemma i Täby känns som en riktig yngling i förhållande till tidiga infrastruktur.

På vägen utför, vilken bjuder på tidvis riktig fin utförskörning, börjar Jockes bakbroms att tappa i bromsverkan. Vi enas om att det antagligen har kommit in luft i systemet och försöker leta upp en cykelhandlare. Tyvärr är vi i Österrike och det är lördag. I Imst hittar vi en tvärstängd bikeshop. Vi käkar en välbehövlig lunch och trampar sedan vidare längs med Inn. Den alltför stora wienerschnitzeln i Imst i kombination med solen som nu har letat sig egenom molntäcket gör mig på väldigt got humör, och sträckan längs mede Inn, som jag på kartan hade trott skulle vara rättså trist, blir till en väldigt angenäm cykelutflykt.

Väl framme i Landeck har vi litre problem att hitta till Hotel Sonne <länk>. Väl där märker vi att de har en bastu i källaren och Henke lyckas förhandla ner priset för ett bastubad till 7 eurosar. Jocke föredrar badkaret, medan jag och Henke tar en väldigt skönm bastu (selbsverständlich med erlebnisdusche).
Dagen avslutasd med att vi tycker att vi måste käka middag. Ingen är hungrig, men cykling skall ju enligt utsago vara väldigt energikrävande…

Turdata:

Dag 2: Landeck – Ischgl

Jockes bakbroms blir det stora temat för dagen. Dess bromskraft hade under gårdagen decimerats till ett minimum och vi anser det inte lämpligt att köra längre krävande utförssträckor i det tillståndet. Med vetskap att vissa sportbutiker har öppet i St. Anton även på söndagar, hoppas vi att vi kan hitta en cykelverstad i Ischgl. Detta visar sig dock vara för mycket att hoppas på och vi möts av idel skakande huvud i österrikes kanske exklusivaste skidort. Under lunchen bestämmer vi oss för att stanna i Ischgl för att hänga på låset till bikeshopen måndag morgon. Vi hittar ett billigt B&B och glider ner till BP för att inhandla några bärs och chips för att dränka frustrationen. Samanlagd tillryckalagd distans dag 2 landar på blott dryga två mil, och därtill inte världens mest spännande sträcka. Jocke är skitsur oich får dessutom burkchampinjoner på sin pizza.

Dag 3: Ischgl – St. Maria val Müstair

När vi vaknar den tredje dagen ligger vi över 1000 höjdmeter back. Lägg till det en planerad stigning på väl över 1600 hm så inser man snabbt att man har lite att göra under dagen. Jag pläderar för att vi skall ta liften till fimbabahns mellanstation och därmed få de första 300 branta asfalterade höjmetrarna tillryckalagda på 10 minuter och 6.70€. Pojkarna är inte svåra att övertala. Det visar sig att den vägsträcka vi därmed slipper jonna dessutom är tungt trafikerad av byggfordon för någotr byggprojekt i liftsystemet. Bra beslut alltså. Det är svinkallt på berget och Jocke håller på att frysa ihjäl, men alltmedan vi och solen alla tjänar i höjd på väg in i Fimbatal stiger också värmen i våra och framför allt Jockes kroppar. Vi når den schweiziska gränsen med bibehållen kraft i benen och vi segar oss vidare upp mot Heidelberger Hütte.

Blog Image

Väl förbi Heidelberger Hütte är det bara att hoppa av järnhästen och börja schieba för allt vad tyget håller. De cirka 400 höjmeterna upp till Fimberpass tar cirka en till en och en halv timme och är ordentligt jobbiga.Det ligger fortfarande fläckvis med snö på sluttningarna över 2000m och vi skall upp över 2600m. Som tur är är stigen så gott som snöfri, men det är rätt blött och kletigt. Heller geggamoja än kobajs tänker jag, men håller tänkarna för mig själv.

Övergången är fantastiskt vacker och allt schieberei lönar sig när man får blicka ner i dalen på andra sidan. Man märker verkligen att man gör en övergång från norr till söder; luften som slår emot en på nervägen är härligt ljum och vittnar om sol och värme i dalen. Den trail som från toppen ser helt traumhaft ut visar sig dock vara något för brant för att kunna köra. När sedan Jocke gör en spektakulär vurpa och med en hårsmån marginal slipper klättra ner i ravinen för att hämta upp sin cykel, tar vi alla det säkra före det osäkra ock leder ner tills det att stigen blir mer lättkörd. Fallet medför förutom ett större skrubbsår också punktering, spräckt hjälmskärm och en totalkvaddad bakfjädring. Jboy måste hädan efter köra med stelopererad häck, i en minst sagt suboptimal sittposition.

Blog Image

Lite längre ner i dalen får vi i hör hastighet med glada tjut rulla längs med soldränkta gräsängar på en smal men fantastiskt fin grusväg. Lite singletrail hinner det också bli vi når vägen till Sent. I sent får vi en välbehövlig lunch. Det märks att vi har kommit in i Schweiz, det som bjus är 7 olika sorters Rösti. Vilken tur att det var precis vad jag var sugen på!

Nu är frågan om vi skall göra ett försök ått plocka in hela den sträcka vi förlorat genom att övernatta i Ischgl. Min största oro är att vi inte skall hinna över pass <namn> inna det börjar bli mörkt och kallt. Det väntar minst 800 höjdmeter och bene är redan al dente. I Albrechts roadbook står det att det finns en buss från Scuol till S-charl. Till vår stora lycka hänger det en tidtabell för just denna buss i tamburen på restaurangen vilken säger att vi har god chans att hinna med sista bussen upp. Sagt och gjort, vi pyntar och rullar ner från Sent till Scuol. Bussen är mer än en minut försenad (vi är i Schweiz!)och vilket gör oss oroliga att både vi och den gamla Schweizaren vi frågade om vägen har läst tidtabellen fel. Men då kommer bussen. Vi är dew enda tre bussresenärerna och på vägen upp till S-charl kör vi om ett antal kämpande cyklister. Ett viss känsla av dåligt samvete infinner sig.

Vi stiger av bussen och börjar kämpa mot klockan och trötta ben. Det blir många små raster, för att vila benen och för att njuta av det storslagna landskapet. Det är så fantastiskt vackert och kvällssolen drar även sitt strå till stacken. Strax innan Alp <namn> beslutar jag att det är dags att plocka fram min från Sverigesemestern medsmugglade Kexchoklad. Det tar emot att tömma denna reserv redan denna första riktiga bergetapp, men tillfället tycktes kräva denna åtgärd. Om det var kexchokladen, allmän endorfinkick eller den fantastiskt härliga stigen från Alp <namp> till Pass <namn> som gav mig extra kraft i benen vet jag inte. Men från Alp <namn> gick benen återigen som trumpinnar. Vägen ner till St Maria börjar som stig och slutar som landsväg, med alla möjliga varianter däremellan. Gemensamt är att det är nedförsbacke och fort går det. Jag klockar 66km/h strax innan Runca.

Vi ankommer runt halv åtta och är ordentligt slitna. Receptionisten på vandrarhemment <länk> rekommenderar maten på ett av grannhotellen. De stänger dock köket klockan åtta. Vi beslutar att duscha först och Jocke lappar sin trasiga slang. Klockan närmar sig nio innan vi kommer loss för att gå och käka. Det visar sig att samtliga kök i byn har stängt! Efter mycket om och men erbjuder två tjejer på ett av hotellen att fixa lite pasta med tomatsås åt oss. Vi befarar det värsta, men det gick faktiskt att äta och tjejerna fick ordentligt med dricks.

Stupar i säng lycklig att ha klarat hela etappen (om än med lite draghjälp) med helt färdig och med en lättare huvudvärk. Sover dåligt.

Dag 4: St. Maria – Grosio

Det här såg på pappret ut att vara den lättaste bergsetappen (undantag är första och sista dagen). Det visade sig dock bli den dag som jag tyckte var absolut jobbigast. Jag var mindre slut än efter etapp 3, men mitt tillstånd under dagen var klar mer ansträngt.

Det var rätt kyligt när vi började klättra upp mot passo <namn> och det hängde regn i luften. Tidvis regnade det också måttligt, varför regnkläder åkte på och av flera gånger under stigningen. Väl uppe på passet var regnmolnen bortblåsta, men en kraftig vind drog upp genom dalen. Detta gjorde passet till en rätt otrevlig plats att vistas på. Både mitt underställ och min lager 2 t-shirt var ordentligt fuktiga efter de nästan 1000 hm <kolla> av klättring vi hade bakom oss och jag borde ha bytt om uppe på passet, trots kylan och vinden. Istället drog jag helt enkelt på mig en jacka och satte av med en väldig fart utför i motvinden. Detta medförde endast att jag blev ännu kallare tills jag insåg att jag måste byta kläder. Fantastiskt klantigt. Jag är övertygad om att detta var en stark bidragande faktor till att jag inte kände mig helt fit under resten av dagen. I varje fall hade jag svårt att njuta av den fina cyklingen ner till Passo Val Mora, även om den var såväl vacker som tekniskt intressant. Dessutom böjade mitt vänstra knä göra ont.

Mitt i allt elände blev det som tur var dags för lunch på den mycket vackert belägna Rifugio <namn>. Pasta Pomodoro — ojdå glömde nämna att vi nästan obemärkt hade hamnat i Italien, inte ens en skylt att fotografera fanns det — och därefter en espresso. Lunchvilan, tigebalsam, voltarensalva, lättare körning sol coh värme, gjorde att knät höll efter lunch tills dess att dagens andra stigning påbörjades. Här märker jag till min stora förvåning att Albrecht definierar sträckan upp till Passo <namn> som “ziemlich fahrbar, für konditionstiere”. Man hade j ukunnat strypa fanskapet! Nåja, det var inte så hemskt, men jag tar det säkra före det osäkra och schiebar cykeln när jag tycker det blir för brant. Om vi hade ätit höjdmeter på löpande band under förmiddagen, går det betydligt långsammare nu. Som tur är är det inte så många och vi når passet vid fyratiden <kolla>. Mitt på passet finner man ett gammalt skyttevärn, antagligen från 1:a världskriget. Det är mycket möjligt att även vägen stammar från denna tid.

Blog Image

Härifrån har vi 1400 hm <kolla> utförskörning. Till en början har Jocke lite problem med sin “hardtail”, men när vi kommer ut på asfalten går det återigen undan…

Kanske med gårdagens fadäs i åtankarna försöker vi glida ner i hotelrestaurangen strax innan sju. Vi möts där bara av oförstående blickar. Den engelstalande portiern, förklarar till sists att köcket öppnar först 19:30. Det är skilland på Italien och Schweiz! Vi har delvis på Albrechts rekommendation valt hotellet för deras kök, och är spända på vad som ingår i halvpensionen: Antipasti, pasta, huvudrätt och en tramisu to die for! Nu är vi i Italien och får därför dela på en mezzo litro av husets röda. Mycket mätta rumlar vi i säng runt halv nio. Imorgon väntar resans högsta stigning och på pappret den jobbigaste dagen.

Dag 5 Grosio – Precasaglio <kolla>

<info kommer>

Blog Image

Blog Image

Dag 6 Precasaglio – Dimaro

Etapp 6 var jämfört med Albrechts original avkortad i och med att vi endast jonnar till Dimaro och skjuter upp stigningen upp till Madonna di Campiglio till morgondagen. Sträckan är ändå rätt tuff med en lång och brant stigning på över 1400hm. De första 400 hm går relativt lätt på asfalt, men vad som sedan följer kan ta musten även ur ett par Jan Ullrichlår. I branta serpentiner slingrar sig grusvägen upp längs med bergssidan till Rifugio <namn> på 24xx möh. Jag ger mig fan på att cykla hela vägen vilket vi också gör, även om vi måste stanna och hämta andan rätt många gånger på vägen. Det känns rätt gött att få sätta Albrecht på plats och och åtminståne en gång få gå under epitetet konditionstier.

Hyttan är till vår stora förvåning helt full med skolbarn som ett gäng stränga fröknar försöker hålla i schack mellan pastatallrikar och matsäckslådor. Vi väntar ute och njuter av utsikten tills det lugnar ner sig där inne. Jag slår personligt höjdrelkord i getingstick (det kliar fortfarande nästan en hel vecka efteråt). Pausen blir tack vare kidsen rätt så lång, vilket är mycket skönt för låren.

Efter hyttan är det lönlöst att ens försöka cykla. De kvarvarande 200-något höjdmeterna upp till passo <namn> är riktigt branta och varje steg suger i benen. Väl uppe skådar man ut för en helt fantastisk trail ner i dalen. Tyvärr har jag återigen väldig dålig bromsverkan och vågar inte stå på ordentligt. Det är väldigt frustrerande att delvis behöva leda cykeln ned för hela resans kanske fetaste utförskörning. Även Jocke har problem att köra utan fungerande bakdämpning. Henke står däremot på och verkar tycka att det är väldigt roligt. Ungefär halvvägs ner till Lago <namn> blir det lite schiebande, innnan stigen återigen blir farbar. Nu funkar bromsen igen och vi har en fantastisk utförskörning ner till dammuren. I efterhand har jag fastställt att bromsverkan under dag 5 och 6 är höjdberoende; under cirkus 2000 möh funkade det tillräckligt bra, men däröver var bromsverkan under all kritik.

När vi korsat dammen, möts vi av ett staket och en skylt, varav vi endast kan tyda att vägen är stängd av någon för oss okänd anledning. Precis som vi skall börja överlägga hur vi skall kunna ta oss ner till dalen, kommer ett äldre italienskt par förbi, läser skylten, ler och klättrar helt sonika förbi staketet. Vi gör samma sak. Under nedfarten märker vi att vägen är avstängd på grund av ras. Det går dock väldigt bra att cykla och vi rullar med hög fart utför. Albrecht gör här en väldigt egendomlig omväg in i val <namn>. Utan att ifrågasätta rutten påbörjar vi med mig i spetsen en liten stigning in i dalen. Eftersom benen är trötta ställs frågan om det verkligen är vettigt att kämpa sig in i en till synes rätt så menlös dal, för att åka ut igen på motstående bergssida. Svaret blir enhälligt nej, det är inte vettigt. Antagligen kommer vi aldrig få reda på vad som lockade Albrecht att trampa in där. Vi tar tre sewrpentiner på bilvägen innan vi kan vika in på orginalrutten igen och följa cykelvägen ner till Dimaro.

Det är skönt att komma fram lite tidigare än de tidigare dagaran. Vi kan sätta oss och käka gelato i solen innan vi glider iväg till första bästa pizzeria för att stilla hungern. Efter maten är det helt omöjligt att gå förbi gelaterian utan att först klämma i sig kvällens andra glass.

På vägen ner till Dimaro hade jag stannat på en soppamack och köpt en flaska DOT4-olja, i en naiv förhoppning att jag skulle kunna lufta av min bakbroms utan pump. Detta visade sig vara dömt att misslyckas och jag har nu absolut noll bromsverkan där bak. Nu återstår det dock endast en dag helt utan single trails (utför) innan vi kommer ner till Gardasjön, så jad är inte alltför knäckt. På grus- och asfaltsvägar funkar det rätt bra med endast frambroms, även om det gör ont i själen när pojkarna drar ifrån i de brantare utförskörningarna. Lite knäckt alltså men ingalunda förtvivlad.

Dag 7 Dimaro – Torbole

Sista dagen!!! När vi ger oss av i morgondiset den sista dagen har vi bara ett i huvudet: Gardasjön! Vi inser dock att vi på grund av gårdagens avkortade sträcka har en lå cykeltur framför oss. Först 750 hm upp till Madonna, och därefter ytterligare 850 upp till passo del <namn>. Väl över passet väntar 1800 hm utför fördelade över dryga sex mil. Med andra ord: det är bara att börja trampa. I madonna försöker vi hitta en bikeshop så att jag kan fixa min broms. Detta visar sig vara omöjligt, då sportaffärerna endast säljer modeacessoirer <stavning>. Som sagt iegentligen ingen större kris, så vi jonnar vidare. Innan stigninen upp genom Val d’Agola <kolla> påbörjas bestämmer vi oss för att käka vid Malga <namn> och vi börjar räkna ned hur många höjdmeter vi har kvar till lunch. Väl uppe vid malgan, visar det sig att malga inte alls är synonymt med rifugio, vilket jag ju i min växande hunger hade trott. Istället för en välbehövlig tallrik spaghetti får vi nu dela broderligt på de müsliriegels och powerbars som fortfarande finns kvar i våra sadelväskor.

Upptäkt nummer två är att Albrecht har smygit in en fruktansvärd schiebestrecke härifrån upp till passo <namn>. Inte mycket att be för, skall det schibas så skall det schiebas! Det är rätt jobbigt men med den efterföljande nedförsbacken i tankarna kommer vi upp på platån mellan passo <namn> och <namn> utan egentliga problem. Hungern är för står för att stanna kvar alltför länge på de gröna ängarna uppe på passet utan vi sätter av neråt, sinkade endast av en skock getter på väg in till mjölkning.

Efter sju hundra höjdmeter når vi Albergo <namn> där vi får vår efterlängtade pasta och en redig öl — vi har ju bara nerförsbacke kvar. Efter lunch går resan vidare, med ständigt avtagande lutning. De sista två milaen får man inte mycket gratis, motvinden kompenserar en stor del av det lilla medliut som nu återstår och benen är rejält stumma efter sju dagars trampande. Viljan att nå målet gör ändå att vi trampar på med god halstighet ända tills framhjulet står i vattnet! Vi är framme.

Blog Image

Prolog:

Det känns nästan lite egendomligt att nå målet i Torbole. Efter dagar på sadeln har jag kommit in i ett modus, där det känns som det mest naturliga i världen att sätta sig på cykelsadeln i arla morgonstund och cykla tills skuggan börjar lägga sig i dalarna. Det känns som om det är det man gör på dagarna helt enkelt. Jag tror att det är ett sätt för psyket att bearbeta den påfrestning som man utsätter sig själv för. Man kopplar helt enkelt bort det liv som inte är just här och nu och fokuserar på den uppgift som man står inför. I det här fallet var det helt enkelt att cykla. När cykleriet sedan tar slut, vad gör man då?

Nåja det går rätt fort innan vi återgår till våra sinnens (nästan) fulla bruk och ser till att få upp några bärs på hotelrummet som vi avnjuter på balkongen innan kvällssolen försvinner bakom bergen. Därefter föjer pizza, rödvin och ordentligt med glass.

Vi har bokat in två nätter i Torbole, vilket visar sig vara ett bra drag. Lördagen tillbringas till stor del på balkongen pimplandes rödvin och lösandes tidning. Det äts också en och annan grissini med olivkräm, och glass försts!
På söndagen har vi två mils cykling till Rovereto där man kan ta tåget upp till Brenner. Från brenner rullar man de 38km ner till innsbruck på en och en halv timme utan att anstränga sig alltföe mycket. Där tar jag och Henke avsked från jocke som skall hem till Wien, medan jag och Henke skall vidare norrut.

Lärdomar:

Vi har alla tre lärt oss mycket inför framtida cykelprojekt. Här följer några av de erfarenheter jag har samlat. En del var väntade och bekräftade, andra nya upptäkter i fältet:

* Marginaler är A och O. Man cyklar en vecka, där nästan varje dag ligger i överkant av vad man normalt gör på en dag. Då händer det grejer som man inte har räknat med. Allstå gäller det att ha marginaler. Det gäller i planeringsarbetet, i körningen, både uppför och utför, i materialet och i packningen. I planeringen kan det innebära att veta var och om man kan övernatta på halva vägen, inte planera för långa sträckor sträckor, se till att det finns möjlighet att lägga om rutten om det skulle bli dåligt väder, eller om man skulle vara för trött en dag. Vi hade, trots bra väder och god förberedelse, ett cykelhaveri, som tvigade oss att planera om en aning. Tack vare viss flexibilitet lyckades vi ta igen alltig på en dag. I körnignen får man ta det lite lugnare än annars. Man har inte råd med alltför mycket mjölksyra i stigningarna, och man vill inte ramla i utförskörningarna. Enligt är inte syftet med en transalp att hitta de fetaste downhilltrailsen eller att klämma jättepassen adolf med snabbast möjliga stigning. Då kan man gott köra med lite marginal. En transalp är en idrottlig prestation i det att man kör sig helt slut 7 dagar i sträck, men varje signing i sig är inte huvudsaken. Dessutom är det en bergsupplevelse av det extraordinära slaget. Det är helheten som räknas.

* Att avgöra hur komplex en etapp är räcker det varken att titta på sträckan eller den totala stigningen. Ja gvar i planeringsfasen väldigt fokuserad på antalet höjdmeter, delvis i kombination med medelstigning. Nu i efterhand ser jag att den bästa indikatorn är hur lång tid Albrecht behöver för en sträcka (inlkusive raster). De stäckor där Albrecht hade tagit got tid på sig var också fantastiskt jobbiga — proböleme uppstår ju då så klart i planeringsarbetet när man inte riktigt vet hur fit man är i jämförelse med de som har kört samma sträckor förut. Därutöver är dagsformen och körstil väldigt avgörande. Jag, Henke och Jocke har alla olika dagsetapper/deletapper vom vi anser vara de jobbigaste.

* Det är sjukt bra med GPS. Detta var i och för sig ingen nyhet, men det är så fantastiskt skönt att sklippa bläddra i kartor hela tiden.

* Barometrisk höjdmatare. Innan transalpen hade jag nästan aldrig haft användning av min barometriska höjdmätare (innbyggd i min Garmin eTrex Vista). I de tunga stigningarna var den dock till enormt stor psykpologisk hjälp — ungefär som kilometertavlorna under ett maratonlopp.

* En vilodag vid målet var helt fantastiskt skönt. Det hade varit ordentligt jobbigt att ta sig hem redan på lördagen.

* Att ha en lite mindre upphetsande första dag är väldigt vettigt. Man kommer in i cykleriet och får känna på sig själv och materialet.

* Den ordinarie cykelhållaren till min eTrex Vista var alldeles för klen. Den är uppenbarligen inte tänkt för skakiga utförskörningar på MTB. Jag får tänka ut ett bättre koncept till nästa säsong. De sista dagarna hade jag GPS:en i ryggan under utförskörningarna.

* Det var aldrig lår och vader som satte gränsen för min prestationsförmåga. Jag hade förväntat mig att det skulle vara låren som gav upp först i stigningar och flacka partier. Istället var det ryggen, knäna och rumpan som skrek av smärta och bad om vila. Det är alltså viktigt att träna med fulltung ryggsäck och att ha med sig en bra rumpsalva! Varför käna krånglade kan jag inte svara på, har annars aldrig problem med knäna — voltarensalva och tigerbalsam gjorde susen (i alla fall vill jag tro det).

* Det blir kallt klockan sex på berget (åtminstone i september).

* Vi är alla överens om att det måste ha varit den tunna luften som gjorde oss så anfådda i stigningarna 😉

* Trots att jag läst Albrechts roadbook typ 1000 gånger hade jag missat nästan hälften av alla schiebestrecken. Man läser vad man vill läsa. Och det är otroligt frustrerande att upptäcka att man har 300hm schieberei när man redan är rätt slut.

* Det är viktigt att kunna släppa ner ryggan långt ner på ryggen. Jämfört med skidåkning bär man ryggsäcken väldigt olika. Jag körde med en gammal North Face Borealis, med ett relativt undermåligt bärsystem. Den funkade dock skitbra på jonnen!



Fett Fett Fett!

MTB transalp 2007 Posted on Sun, September 16, 2007 22:12:10

Hemma igen efter en fantastiskt fet cykeltur! Jag saknar ord, mer info inom kort!

Hela turen kan beskâdas i Google Earth (Spara länken och öppna med Google Earth): GPS_data (Google Earth)



Nu är man sugen — bara 35 timmar kvar

MTB transalp 2007 Posted on Thu, September 06, 2007 20:32:41

Oj nu är man sugen att få komma iväg. Det har varit lite nervöst de senaste dagarna, bland annat har det snöat soväl på Zugspitze som på Hintertux. Micha mejlade mig idag och tyckte vi skulle pressa puder istället… Hörde en herde intervjuas på radion i morse. Han sa att han aldrig i hela sin familjs historia hade hört talas om att man varit tvungen att plocka ner korna så tidigt. Väderleksrapporten ser dock bättre ut för helgen och jag mejlade Heidelberger Hütte för att se hur snöläget var över Fimberpass. Just nu var det tveksamt hurvida man skulle komma över eller inte, men hon trodde att det skulle vara ok tills på måndag. Vi får hoppas på det!

Därutöver kände jag mig rätt krasslig i helgen och i måndags, vilket orsakade en viss oro och kostade mig några träningspass. Nu känner jag mig bra och de förlorade träningspassen var nog mest av psykologisk karaktär (hoppas jag)

Kris nummer 3 inträffade igår när jag inte kunde hitta dataöverföringskabeln till GPS:en. Jag vände uppochner på hela lägenheten innan jag arg som ett bi gick och la mig framemot midnatt. Som tur är är man ju numera yrkesverksam som elektroingenjör. Alltså ett mellanstopp hos Conrad (inte sportaffären tyvärr) för att inhadla lite komponenter och sedan klippa och klistra ihop en ny datakabel. Nu ligger alla data säkert överförda i eTrex:en, även en detour om det inte skulle vara möjligt att jonna över Fimberpass pâ måndag.



Generalrepetition

MTB transalp 2007 Posted on Sun, July 29, 2007 19:36:08

Große Karwendelrunde: 68.7km, 2179hm, 6:00h

Mittenwald – Vereiner Alm – Hinterriß – Johannesbachtal – Kleiner Ahornboden – Karwendelhaus – Scharnitz – Mittenwald.

Turen är omåttligt poppis och finns beskriven i detalj i vilken MTB-guidebok eller -forum som helst… Turen förtjänar sitt rykte, fint värre är det.

Ända sedan Per och jag klappade igenom fullständigt strax under kleiner Ahornboden på just dfenna tur för cirkus ett år sedan har jag längtat efter att få ta revansch på turen och på mig själv. Samtidigt är det en fantastisk fin med precis rätt längd och höjdskillnad för att duga som ett ordentligt genrep inför transalpen. Såväl lår och vader som rygg fick bekänna färg i de sista stigningarna från kl Ahornboden upp till Karwendelhaus, men över det hela taget gick det fantastiskt fint.

Värt att nämna är att den lite mer taktiska körningen som jag tillämpade idag slog väldigt väl ut. Pete brukar säga att konsten med MTB är att inte jonna för fort. Det är väldigt lätt att pinna på alltför snabbt på alltför hög växel i början av långa stigningar medan benen fortfarande känns starka och fräscha. Det får man sedan dyrt betala när benen alltför tidigt börjar stumna. Vidare har jag/vi mest kört på känsla vad gäller tempo, pauser och förtäring. Är det fint eller man känner sig sliten blir det rast, annars inte, och alltför ofta glöms det bort att käka. Idag såg jag till att på riktigt lumpenmaner tvinga mig att ta paus en gång i timmen. Nu ökade i och för sig pausernas längd under dagen och den sista timmen innan Karwendelhaus var väl inte särdeles diciplinerad, men jag tror ändå att det bidrog att jag tog mig runt med såpass mycket ork i behåll. Alltså jag rekommenderar 5 till tio minuters paus per timme. Även den första timmen då det egentligen inte känns helt nödvändigt alla gånger. Jag börjar även först vad Albrecht menar med att man kommer ur rytmen om man tar lång lunchrast. Att jag inte tog riktig lunchrast idag berodde dock framför allt på att jag saknade sällskap…

Turdata:

Längd: 68.7km
Stigning: 2179m
Tid i rörelse: 5:00
Tid stillastående: 1:01
maxhastighet: 61.6 km/h (hade glömt hjälmen, vågade inte stå på ordenligt)
moving average: 14.2 km/h
GPS-data



Rutten

MTB transalp 2007 Posted on Sat, July 28, 2007 20:05:45

Till grund för vårt planerings arbete ligger Andreas Albrechts hemsida www.transalp.info. Där hittar man en massa mer eller mindre användbar information även om man nog bör ta vissa av råden med en nypa salt. Personligen tänker jag inte fasta inför min transalp ;-). I grova drag ser rutten ut som följer:

Dag 1: Garmisch-Partenkirchen – Fernpass – Landeck.

Lite av en uppvärmingsdag. Man hade kanske kunnat ta tåget till Landeck om man hade velat, men då hade man tappat lite av transalpkänslan; man vill ju börja på ena sidan och sluta på den andra sidan av bergen.

Dag 2: Landeck – Ischgl – Fimbatal – Heidelberger Hütte

Albrecht kör via St. Anton och Verwalltal till Ischgl. För att göra rutten lite snällare tar vi genvägen direkt till Ischgl från Landeck. På så sätt kommer vi också hela vägen upp till Heidelberger Hütte vilket även avlastar dag 3 avsevärt. Tyvärr blir det bara uppförsbacke denna dag. Men å andra sidan så är det väldigt fint i fimbatal — i alla fall när man har lämnat Ischgls pister bakom sig. Var uppe och rekade Heidelberger Hütte i vintras men då med skidor under fötterna. Mycket bra topptursbas.

Dag 3: Heidelberger Hütte – Fimberpass – Scoul – S-charl – Pass da Costainas – St. Maria im Münstertal

Här börjar det på riktigt. Fimberpass (sträckans näst högsta pass) och sedan nedfart i unterengadin till Scuol, och sedan vidare upp i S-charl och Pass da Costainas. Har övervägt möjligheterna att ta Val d’Uina och Sesvennahütte istället, men valet föll på den hät varianten istället. Delvis för att det är lättare och delvis för att fortsättningen på resan känns naturligare så. Val d’Uina lär dessutom stå kvar några år till :-).

Dag 4: St. Maria im Münstertal – Val Mora – Lago Cancano – Arnoga – Passo Verva – Grosio

Vad jag misstänker är sträckans vackrase dag. Kommentarer känns nästan överflödiga. Jag kan knappt bärga mig. Bortsett från slutmålet så är Grosio sträckas lägsta punkt.

Dag 5: Grosio – Fumero – Val di Rezzalo – Passo dell’ Alpe – Gavia-Pass – Precasaglio

Dag 5 bjuder på en stigning på över 2000hm, så nu får man nog bekänna färg ordentligt. Resan börjar på en av sträckans lägsta höjdmarkeringar (150 meter läge an GaPa) och tar oss upp till totalsträckans högsta punkt: Gaviapass (2658 möh). Därefter en lättare nedförsbacke till Precasaglio.

Dag 6: Precasaglio – Pezzo – Montozzo – Pejo – Fucine – Dimaro

Med tanke på hur mör man antagligen kommer att vara i benen efter gårdagens prövningar tänker vi slå läger redan i Dimaro istället för som Albrecht jonna upp till Madonna. Men hellre det än att behöva avstå från sträckan genom att ta en mesigare väg på andra sidan kullen…

Dag 7: Dimaro – Madonna di Campiglio – Val d’Agola – Passo Bregn de l’Ors – Val d’Algone – Arco – Torbole

Börjar med en rätt så rejäl uppförsbacke till och förbi Madonna di Campiglio. Skulle inte förvåna mig om vi söker motoriserad transport upp till Madonna — beror på hur benen känns. Därefter gäller det att rulla ner till Torbole vid Gardasjöns norra strand. Där väntar pizza och inte helt osannolikt en kall bärka!

GPS-data till i princip hela rutten kan med hjälp av lite klipp och klistrande pusslas ihop av 2 transalpturer som kan laddas ner från www.gps-tour.info. Närmare bestämt:

GPS – Tour Nr. 4808 och GPS – Tour Nr. 2357

Jocke pillade in hela rutten i Google Earth häromdagen. Så här ser det ut:



Planeringen fortsätter

MTB transalp 2007 Posted on Wed, July 04, 2007 19:37:39

Rutten är spikad och nu har vi även börjat tag tag i boendet längs med vägen.

På pappret ser det ju inte så svettigt ut, men så är ju mitt golv rätt så platt också…



Äntligen spikat

MTB transalp 2007 Posted on Wed, June 20, 2007 21:49:21

Efter mycket om och men, allmänt manfall, och htande asienresor har vi änteligen lyckats säkra att transalpplanerna också kommer att omsättas i praktiken!!!

Som det ser ut nu blir det jag, Jocke, Henke och kanske/förhoppningsvis Micha som den 8.e september sadlar våra järnhästar i Garmisch Partenkirchen med våra näsor pekandes i riktning Gardasjön på andra sidan alperna…
Förhoppningsvis får vi också 7 dagar senare möjlighet att doppa tårna i Gardasjöns ständigt alltför kalla vatten.

Nu gäller det bara att accelerera träningen en aning. Jag har en bit kvar tills jag kan mäta mina lår med jan ulrich… Sist jag lämnade blod frågade om jag inte kunde få en av jans gamla påsar i utbyte. Det gick tyvärr inte för sig.